Soldaterna

1. Hirdman 1300 tal

   Hird avser i fornnordisk dikt och historia en härskares personliga skara krigare eller

   huskarlar. Hirdmännen tjänstgör som knektar under sin herre under ett slags frivillig

   pliktöverenskommelse. Någon regelrätt lön utbetalas inte, men härskaren förväntas

   förutom mat och uppehälle också vara frikostig och rikligt belöna dem, som gör ett

   gott arbete. Snålhet hos härskaren anses vara ett svårare karaktärsbrott än de

   flesta moraliska brister en modern läsare kan tänkas pålägga sagornas figurer.

   Speciellt högt i rang i hirden ansågs en krigare stå som förutom vapenskicklighet

   också ägde skaldeförmåga.

   I det gamla Norge var hirden ett krigarfölje som stod i kungens omedelbara tjänst

   och utgjorde hans livvakt och kärntruppen i hans här. I äldre tider kallades hirden

   kungens huskarlar. Den person som inträdde i hirden skulle vidröra kungens svärd,

   lägga händerna i kungens och svära en särskild trohetsed. Hirden kallades därför

   även kungens svärdtagare och hans handgångna samt edsvurna män.

   På 1300-talet introducerades flera ”nya” vapen på Europas stridsplatser, däribland

   piken (ett långt spjut), långbågen och armborstet. I kombination med nya taktiska

   truppformationer begränsades nu det bepansrade rytteriets användningsområde

   på slagfältet.

   Sammanfattningsvis var hirdens roll i Skandinavien att vara kungens mest lojala

   och skickliga krigare, samtidigt som de hade politiska och administrativa uppgifter.

   De utgjorde både en viktig militär styrka och en social symbol för kungens makt

   och kontroll.

   Soldat under 1300-talets Norge

   Under 1200-talet börjar den heltäckande ringbrynjan, populär under 1100-talet, att

   kompletteras med plattor av järn, horn och läder. Fram mot 1300-talet var den här

   typen av soldat en allt vanligare syn, med ett läderharnesk med fastnitade

   järnplattor, ringbrynja och hjälm.

   Utrustning:

   Hjälm

   Den här typen av hjälm kallas kittelhatt och var förmodligen en av de vanligaste

   hjälmarna som användes av soldater från och med 1200-talet. Den är konstruerad

   som ett böjt kors i vilket fyra skålade metallplattor och ett brätte är nitat.

   Den här kittelhatten har varit uppolerad till stålglans, men mycket tyder på att de i

   många fall har varit målade. Detta tar inte lika lång tid, men det skyddar lika bra

   mot rost.

   Hjälmen ger ett helt nödvändigt skydd mot pilar och andra projektiler, som ofta

   kom uppifrån. För fotsoldaten var det vida brättet också ett gott skydd mot

   riddares och andra ryttares hugg.Ringbrynja och huva

   Denna soldat har en heltäckande ringbrynja men när harnesken infördes blev de

   heltäckande ringbrynjorna överflödiga. Många soldater bar därför en ringbrynja

   som täckte armar och bröst, men inte magen. Anledningen till detta var troligen att

   en ringbrynja är tillräckligt tung för att bli besvärlig och tröttar ut soldaten efter lång

   tid. Hur trött en soldat är kan ofta vara det som slutligen bestämmer om han

   överlever eller dödas i ett slag.

   Kjortel

   Kjortel är benämningen på ett långt eller halvlångt klädesplagg, liknande en tunika

   och förekommer i beskrivningar av både kvinnliga och manliga dräkter. Kjorteln har

   sett likadan ut för i stort sett hela medeltiden.

   Förutom sin vanliga kjortel hade en soldat säkert också ofta en kviltad kjortel som

   dämpade slag och stoppade stick och hugg. Ringbrynjan ensam gör inte mycket

   skydd mot en stridsklubba eller en skäkta. Denna typ av plagg är dock i många fall

   både klumpigt och varmt, så man kan gott tänka sig soldater utan tjocka

   stridskjortlar. Plagget var dessutom troligen ganska dyrt eftersom det var ett

   omfattande sömnadsarbete som innehöll många lager tyg, eller stoppning, så för

   den mindre välborne soldaten kan man kanske tänka sig andra lösningar.

   Hosor

   Hosor är benämningen på åtsittande benkläder och är enkla ben som knyts fast i

   midjan tillsammans med brokorna (medeltidens underbyxor). Under 1300-talet var

   dessa ofta ganska pösiga kortbyxor med dragsko upptill. Ibland med ett band som

   man också knöt upp hosorna i.

   Nederdelen på hosorna har hel fot och ser ut lite som en sko.

   Kängor

   Soldatens skor var med nödvändighet ganska grova och av god kvalitet. I motsats

   till vad man kan tro så var långa marscher och andra vandringar en långt mycket

   större del av soldatens vardag än strid och vapenbruk. Trots att stora delar av

   vapenbeståndet och rustningarna kördes på vagnar så slets skorna hårt av detta

   liv. Man räknar med att en piga i stadsmiljö behövde nya skor ungefär fyra gånger

   om året. Det är inte orimligt att en soldat behövde nya skor oftare.

   Kängan är ganska rymlig där man får plats med extra hosor och fotlappar, något

   som troligen var ett måste i de fall soldaterna var ute i fält under vintern.

   Dessbättre så tog man sig ibland in i vinterkvarter under de kallaste månaderna

   och avbröt eventuella fälttåg tillfälligt. Det finns dock väldigt många undantag från

   den regeln, och det är fler än en fältherre som har överraskats av en fiendearmé

   han trodde hade gått i ide sedan länge.

   Skornas slitsula är fastsydd i den uthängande besen. En skåra är skuren under

   sulan för att inte sömmen ska slitas, metoden kallas försänkt söm.

   Svärd

   Något som starkt förknippas med medeltiden är begreppet långsvärd. Det som i

   dag populärt kallas långsvärd är egentligen flera olika svärdstyper. Dessa har

   varierande längd, tidsepok och användningsområde. Storleken varierar från ca110 cm hos En-och-en-halvhandssvärdet, som kan hållas med en hand eller två,

   till gigantiska tvåhandssvärd på över två meter. Svärd menade att hanteras med

   två händer har använts i Europa åtminstone från 1200-talet och med vissa

   uppehåll fram till 1800-talet. Under denna långa tid har användningsområdena för

   långsvärden varierat mellan civila självförsvarsvapen, juridiska dueller,

   sportfäktning och för militära ändamål. Långsvärden har fått en ganska

   romantiserad roll i den moderna människans medvetande. Man vill gärna tro att

   långsvärden hade en dominerande roll på slagfältet. Det finns dock dåligt med

   belägg för detta.

   Spjut

   Under 1100-talet använde både kavalleri och infanteri i de stridande härarna i

   Europa spjut i sin beväpning. Ryttarnas och fotfolkets spjut hade hittills varit av

   samma typ men under detta sekel började ryttarespjutet göras längre och tyngre

   än infanteristernas och kallades lans. Fotfolkets spjut var då omkring två meter

   långa och tjockskaftade med en diameter av omkring fem centimeter. Sådana spjut

   var i bruk till in på 1600-talet men även andra spjuttyper fanns under medeltiden.

   En del varianter vid infanteriet hade strax under spetsen ett vingliknande utskott

   eller en kort tvärstång vilken skulle hindra att vapnet trängde in för djupt. En annan

   variant var sylspjutet med en järnspets av omkring sjuttiofem till nittio centimeter

   och en parerskiva under spetsen och var avsedd att stötas in genom rustningens

   fogar hos motståndaren.

   Sköld

   Under medeltiden ändras formen på sköldarna från den mer runda formen som

   dominerade under vikingatiden till den mer ”strykjärnsformade” varianten.Norsk Garnisonssoldat 1400-talet

   En garnisonssoldat från 1400-talet var en soldat som stationerades i en befästning

   eller borg för att försvara en specifik plats mot angrepp. Garnisoner var en viktig

   del av medeltida militärstrategi, eftersom de hade ansvar för att skydda städer,

   fästen, och strategiska positioner, särskilt när krigen var långdragna eller när

   kungar och adelsmän ville säkerställa kontrollen över ett område.

   Under 1400-talets Norge präglades krigföringen av övergången från medeltidens

   traditionella stridssätt till mer organiserade och taktiska metoder. Under denna

   period spelade olika typer av soldater, som riddare, legosoldater och bönder, en

   viktig roll i de strider som utkämpades i regionen, inklusive konflikter som

   Kalmarunionens inbördeskrig och strider mellan Danmark, Sverige och Norge.

   Legosoldater blev allt vanligare under 1400-talet. Dessa soldater var professionella

   och erbjöd sina tjänster till den som betalade bäst, oavsett om det var en kung,

   adelsman eller handelsstad. Schweiziska och tyska legoknektar, särskilt de så

   kallade landsknektarna, var kända för sin disciplin och stridsteknik. De använde

   ofta långspjut eller pikar och kämpade i täta formationer.

   Viktiga aspekter av garnisonssoldatens roll:

   1. Stationerad i befästningar: Garnisonssoldaten var inte en del av en rörlig

   armé utan stationerades på en specifik plats, ofta en borg eller en stadsmur.

   Deras huvuduppdrag var att försvara denna plats, hålla utkik efter fiender,

   och vara beredda på att slå tillbaka ett angrepp.

   2. Utrustning och rustning:

   Hjälm

   Den här typen av hjälm kallas kittelhatt och var förmodligen en av de vanligaste

   hjälmarna som användes av soldater från och med 1200-talet. Den är konstruerad

   som ett böjt kors i vilket fyra skålade metallplattor och ett brätte är nitat.

   Den här kittelhatten har varit uppolerad till stålglans, men mycket tyder på att de i

   många fall har varit målade. Detta tar inte lika lång tid, men det skyddar lika bra

   mot rost.

   Hjälmen ger ett helt nödvändigt skydd mot pilar och andra projektiler, som ofta

   kom uppifrån. För fotsoldaten var det vida brättet också ett gott skydd mot

   riddares och andra ryttares hugg.

   Pansar – stoppad jacka

   Under ringbrynjan bär denna soldat en stoppad jacka, så kallat pansar.

   Det framstår som klart och tydligt att användandet av rustningar i tyg, här i Norden

   ofta kallade ”pansar”, har varit utbrett vid sidan av rustningar i järn. Det finns dock

   nästan inga bevarade sådana jackor, och de som finns är svårtolkade eller

   omgjorda redan i historisk tid, vilket gör tolkningen svårare. De historiska källornahar också de en förvirrad terminologi där samma plagg kan refereras vid olika

   namn på olika ställen i texten.

   Detta pansar är sytt i (i ordning) linne, mellanfodring av grov lärft, ett tjockt lager

   råbomull (på sina ställen 20 cm), grov lärft och slutligen (innerst mot kroppen) linne.

   Bomull var inte så vanligt i kläder i allmänhet, men förefaller ha använts i sin råa

   form och som inslag i billiga tyger, i sammanhang där man talar om flerlagriga

   tygrustningar används ofta ordet ”fustian” vilket idag brukar tolkas som ett tyg

   med linne i varpen och bomull i inslaget. Den råa bomullen är inte jämt fördelad

   över plagget, utan är tjockast på ryggen och över bröstet.

   Ett alternativt sätt att konstruera tygrustningar nämns i The Household Accounts of

   Sir John Howard: ”Och den 24 januari [1464], bad jag tröjmakaren i Holte att göra

   mig en stridströja, med två stycken på framsidan med 19 lager vit fustian, och fyra

   lager linne, och ett lager svart fustian att sätta på utsidan; och för baksidan 16

   lager vit fustian, fyra lager linne och ett lager svart fustian att täcka de övriga med,

   och för ärmarna ett lager svart fustian, och sex lager vit fustian, och två lager

   linne.” [min fria översättning].

   Och ytterligare en referens nämns i Louis XI av Frankrikes ordinanser (1461-1483):

   Ytterst ska de nämnda pansaren ha 30 eller minst 25 lager tyg och hjortskinn; de

   trettiolagrade med hjortskinnet ska vara i tyg som har använts och blivit följsamt,

   eftersom det är bäst att använda till detta, och dessa pansar ska göras i fyra

   stycken. Ärmarna ska vara lika starka som kroppen, med undantag för lädret, hålet

   för ärmen måste vara stort, och ärmhålet ska placeras nära kragen, inte på axelns

   ben, så att det blir brett under armhålan och fylligt under armen, tillräckligt rymligt

   på sidorna nedanför. Kragen ska vara som resten av plagget, men inte för hög

   baktill för att ge utrymme för Saladen [hjälmen]. Pansaret ska snöras i framsidan,

   och under öppningen ska det finnas en lös bit lika tjock som plagget själv.

   Pansaret blir säkert och bekvämt, om man bär en ärmlös och kraglös vapentröja

   under av två lager tyg, som bara är fyra fingrar bred på axeln, som man sätter fast

   hosorna i. Då ska bäraren flyta, som det känns, i sitt pansar, och känna sig ledig, ty

   aldrig har någon sett ett halvt dussin men dödas av stick eller pilar i denna typ av

   pansar, särskilt inte om de är trupper vana vid strid. [min fria översättning].

   Rinbrynja

   Syftet med att använda ringbrynja är främst att skydda bäraren mot skärverkan av

   till exempel svärd och knivar. Denne soldat har fortfarande en hel ringbrynja under

   sitt harnesk vilket blev mer ovanligt under 1400-talet. Många soldater bar istället

   en ringbrynja som täckte armar och bröst, men inte magen där harnesket istället

   skyddade.

   Harnesk

   Harnesket var ett vanligt skydd för senmedeltida soldater. Ofta kallas det för

   ”pansar” och verkar vara något som de borgare som gick i ”vården” (stadsvakten)

   skulle bära när de gjorde detta.Det berättas ibland historier om att soldaterna inte tilldelades rustning för ryggen.

   Detta skulle göra att de var mindre benägna att fly eftersom de visste att de var

   mindre skyddade med ryggen mot motståndaren.

   Arm

   Armen utsattes lätt för hugg. De professionella soldaterna valde därför ofta att bära

   skydd på denna kroppsdel. Varianter till den metallärmen vi ser här, är att sy fast

   en smidd kedjelänk på utsidan av ärmen till ett stoppat tygplagg vilket hindrar de

   värsta huggen. Ytterligare andra soldater hade inget armskydd alls, de ansåg

   kanske att det var viktigare att kunna röra vapenarmen så obehindrat och lätt som

   möjligt.

   Stålandskar

   Näst efter huvudet förefaller soldaterna vilja skydda sina händer, troligen för att de

   är så exponerade i en strid. På många bilder där man se en soldat har han nästan

   alltid hjälm, och om han bara har ytterligare en rustningsdel är det antingen ett

   harnesk eller ett par handskar. Dessa stålhandskar är av enkel tvåledad modell,

   något som tillsammans med de enkelledade, och de utan leder var mycket

   vanligare än de ofta bevarade handskarna med många leder, t ex separata fingrar.

   Rustningsvantar är vanligen oerhört flexibla och lätta att röra sig i, det var helt

   enkelt en förutsättning för att stridsmannen skulle överleva i sitt yrke. Järnvanten

   sitter ofta fast i en lädervante på insidan.

   Ben

   Att döma av många av de skador som soldater har ådragit sig i de stora medeltida

   slagen så var benen ett utsatt mål. Hugger man sin fiende i benet kan han inte röra

   sig efter detta. Plåtklädda ben var därför en ganska vanlig företeelse under slutet

   av medeltiden.

   Liksom tvåbenshosor och höga stövlar så hänger man upp rustningsbenen som

   sitter över låren, antingen i ett bälte eller i vapentröjan som bärs under resten av

   rustningen.

   Stövel

   Den här typen av höga stövlar är svårplacerade i källorna. Ibland framträder de

   som ryttarstövlar, ibland som stövlar och ibland som läderhosor. Förmodligen beror

   det på användaren och tillfället, troligen hör de hur som helst borgarklassen och

   soldaterna till. Stövlarna sätts fast med remmar i ett bälte eller i vapentröjan under

   rustningen, annars sitter de inte uppe. Ibland viks skaftet ned, till exempel när det

   är varmt, så man får en typ av kragstövlar.

   Stövlarna hålls uppe med hjälp av denna läderhälla som är fastsydd på insidan av

   stövelns övre del.

   Med spännremmar dras stövelns ovanläder ihop för att ge passform på fot och

   ben.Den här stöveln har en tvådelad slitsula fastpluggad med träpluggar, vilka syns

   som små fläckar på sulan. Att använda träpluggar fungerar bättre än järnpluggar

   eftersom trät slits ned i takt med lädret och alltså inte kryper upp i foten när sulan

   slits ned. Under den fastpluggade sulan ser man mellan fram och baksula en andra

   slitsula som sytts fast i skons bes med försänkt söm, denna söm syns som en

   skåra på kanten av sulan.

   Svärd

   Detta är ett en- eller tvåhandssvärd typiskt för medeltidens slut.

   Spjut

   Vid infanteriet började på 1400-talet alla äldre typer av spjut och andra stångvapen

   att trängas undan av ”långspjutet” som ursprungligen tycks härstamma från Italien.

   Redan 1327 försvarade sig borgarna i staden Turin med spjut som var arton fot

   (cirka sex meter) långa. Legoknektar från Schweiz lärde känna detta vapen och

   schweizarna införde det i sina härar i början av 1400-talet och fick under seklet

   benämningen ”pik”.

   3. Funktioner och uppgifter:

   ◦ Försvar av muren: Garnisonssoldaterna patrullerade stadens eller

   borgens murar, höll utkik efter fientliga trupper och förhindrade att

   fienden kom in genom portar eller andra svaga punkter.

   ◦ Bevaka ingångar: De ansvarade för att hålla koll på stadens portar

   eller befästningens ingångar, ofta med hjälp av portvakter eller tornen

   för att upptäcka fienden i tid.

   ◦ Beredd på belägring: Om staden eller borgen blev belägrad av

   fienden, var garnisonen den första försvarslinjen. De hade ansvar för

   att motstå belägringens alla påfrestningar, som angrepp med

   katapulter, belägringsmaskiner eller attacker från fiendens infanteri.

   ◦ Krigföring i städer och fästningar: Städer och fästningar blev allt

   viktigare under 1400-talet. I krigsföringen spelade belägringar en

   central roll. Krutvapen, som tidiga former av kanoner och

   handeldvapen, började användas i striderna. Fästningar som

   Stockholm och Kalmar var viktiga strategiska punkter, och att inta eller

   försvara en fästning krävde specifika taktiker som inkluderade

   belägringsvapen, undermineringsarbeten och murbrott. Ett viktigt

   vapen för de försvarande soldaterna var armborstet, som kunde skjuta

   med stor kraft och precision. Det var särskilt användbart i belägringar

   där det kunde användas från murar och försvarsverk.

   4. Träning och disciplin: Garnisonssoldater var oftast inte lika skickliga som

   elittrupper, men de var tränade i grundläggande stridsteknik och

   befästningsförsvar. De behövde kunna använda långbågar eller armborst föratt skjuta på fienden från säkerheten bakom murarna, och kunna försvara

   portarna eller murarna vid direkt konfrontation.

   5. Livsstil och arbetsuppgifter: Livet som garnisonssoldat var ofta monotont,

   då de tillbringade stora delar av sina dagar med att hålla vakt och

   upprätthålla ordning i staden eller borgen. De hade också ansvar för att

   hjälpa till med underhåll av befästningarna, reparera murar, fällor eller

   förbereda stadens matförsörjning under en belägring.

   6. Lön och social status: Garnisonssoldater var ofta vanliga soldater med

   relativt låg social status. De kunde vara anställda av kungen eller en

   feodalherre och fick en lön eller ransoner för sitt arbete, men hade inte

   samma status som riddare eller adelsmän. Deras liv var ofta svårt och

   osäkert, och de kunde utsättas för hårda förhållanden under belägringar.

   7. Taktik och formationer: Taktiken på slagfältet under 1400-talet började

   utvecklas bort från kaotiska närstrider mot mer organiserade formationer.

   Infanteriet kunde formeras i täta sköldmurar, medan kavalleriet användes för

   att anfalla flanker eller utnyttja svagheter i fiendens linjer. Det var också

   viktigt att samordna kavalleri och infanteri för att kunna möta olika typer av

   hot på slagfältet. Kommando och disciplin blev allt viktigare, särskilt bland

   legosoldater och mer professionella trupper.

   8. Bondeuppbåd och lokala styrkor: I Sverige och Norge, där centralmakten

   var svagare än i Danmark, kallades ofta bönder och lokala styrkor till vapen

   vid behov. Dessa uppbåd var mindre professionella än riddarna eller

   legosoldaterna men kunde ändå spela en viktig roll i strider, särskilt i försvar

   av hemtrakter och i större folkliga resningar som Engelbrektsupproret i

   Sverige.

   9. Skogsstrider och gerillakrigföring: Eftersom det nordiska landskapet till

   stor del bestod av skogar och svårframkomlig terräng, utvecklades

   stridstekniker som utnyttjade detta. Mindre styrkor kunde genomföra bakhåll

   och gerillaliknande attacker i skogar och bergsområden, där traditionellt

   kavalleri och stora infanteriformationer var mindre effektiva.

   Sammanfattningsvis karakteriserades krigföringen i Norden under 1400-talet av en

   blandning av äldre medeltida stridssätt och nyare taktiker, där både tungt rustade

   riddare och enklare bondeuppbåd deltog. Med utvecklingen av belägringskonst

   och nya vapen som armborst och tidiga skjutvapen förändrades krigföringen

   gradvis, och legosoldater fick en allt större betydelse.

   Vid mitten av 1400-talet hade förändringarna i den europeiska krigföringen lett till

   att allt större arméer ställdes på fötter. De nya arméerna bestod till största delen av

   välutbildat och välutrustat infanteri, det vill säga fotsoldater.

   När man under senare hälften av 1400-talet började använda pikar tillsammans

   med eldvapen (Sverige mer 1500-talet), blev infanteriet infanteriet överlägset

   kavalleriet. Väldisciplinerade infanteristyrkor blev nu ett verkningsfullt redskap på

   slagfältet.Riddare i rustning från 1500-talet

   Utvecklingen av riddarnas rustning under 1300- och 1400-talen ledde fram till dess

   fulländning under 1500-talet med en rustning av metall som helt täckte ryttarens

   kropp.

   En riddare var en krigare och adelsman under medeltiden och fram till

   renässansen, som levde enligt strikta sociala och militära koder. Riddare tränades i

   krigföring, ridning och användning av vapen och var ofta en del av den feodala

   armén. De hade en hög social status och fungerade som både krigare och ledare

   inom samhället. Riddare hade också en viktig symbolisk roll, och deras värdighet

   och ära var nära kopplade till deras prestationer i strid och deras förmåga att följa

   den strikta ridderliga koden, som ofta innefattade mod, lojalitet, och skydd av de

   svaga.

   Rustningen vägde vanligtvis mellan 30-50 kilo vilket medförde att personerna som

   bar dem i genomsnitt förbrukade dubbelt så mycket energi som normalt, både vid

   gång och under full språngmarsch.

   Den bestod av hjälm, ofta med uppfällbart visir, ringkrage som gick runt halsen och

   över axlarna, bröstharnesk som nedtill förlängdes av bukskenor med höftskört,

   ryggharnesk som nedtill förlängdes av ett ländskört, lårskenor, ledade arm- och

   benskenor samt handskar och skor.

   Det blev under 1500-talet allt större skillnader mellan de förnämas rustningar och

   de rustningar som användes i de krigförandes arméer. För både rytteriet och

   infanteriet förenklades konstruktionen för att göra den lämpligare och bekvämare

   för fältbruk men rustningen var fortfarande en otymplig och tung bepansring som

   täckte hela kroppen. Under senare hälften av 1500-talet sökte man göra alla

   rustningens delar skottsäkra även för muskötkulor, varigenom den som helhet blev

   betydligt tyngre.

   I början av 1600-talet började riddarrustningen mista sin betydelse till följd av

   eldvapnens utveckling.

   En riddare under medeltiden stred enligt en strikt uppsättning metoder och taktik som var djupt

   rotade i deras roll som elitkrigare. Riddare var tungt rustade kavallerister och representerade både

   militär styrka och social status. Deras stridsteknik var ett resultat av träning från ung ålder och en

   noggrant utformad militär tradition. Här är en översikt över hur en riddare stred:

   1. Utrustning och rustning

   Riddarens utrustning var avgörande för hans stridsteknik. Den bestod främst av följande:

   • Rustning: En riddare bar ofta en full kroppsrustning av stål (plåtrustning) under 1300- och

   1400-talet. Tidigare använde riddare ringbrynjor, men plåtrustningen gav bättre skydd mot

   både huggande och stickande vapen. Rustningen täckte hela kroppen, inklusive hjälm (ofta

   med visir), brynja, bröstplåt, benskenor och handskar.• Lans: En lans var riddarens huvudsakliga vapen för kavallerichocker, en lång och tung

   spjutliknande stav som användes för att rida in i fienden med full kraft och försöka

   genomborra eller slå ner motståndare.

   • Svärd: När striden gick in i närkamp eller efter att lansen blivit obrukbar, använde riddaren

   ofta sitt svärd, som var ett av de mest symboliska och mångsidiga vapnen. Svärden var

   designade för både hugg och stick.

   • Sköld: Under tidigare perioder var sköldar vanliga, men i takt med att plåtrustningar blev

   mer effektiva, började riddare bära mindre eller inga sköldar, särskilt i sena medeltiden.

   Sköldarna som användes var oftast stora och droppformade (kallas även ”riddarsköldar”).

   2. Kavallerichock

   Den mest typiska och mest kända stridstekniken för en riddare var kavallerichocken, där riddarna

   red i täta formationer mot fiendens linjer. Denna attack utfördes i full fart med lansarna

   framsträckta, och syftet var att krossa fiendens linjer genom en massiv och kraftfull attack. Detta

   var ett psykologiskt såväl som fysiskt vapen, eftersom det framrusande tunga kavalleriet kunde

   skapa förvirring och panik i fiendens led.

   • Lansattacken: Under kavallerichocken försökte riddarna träffa sina fiender med lansens

   spets. På grund av kraften från både hästen och riddaren kunde denna attack krossa

   rustningar och sköldar och ibland slå ner fiender helt och hållet. Efter den första lansen bröts

   (vilket ofta hände), drog riddaren sitt svärd eller yxa för att fortsätta strida till fots eller från

   hästrygg.

   3. Närstrid (Mêlée)

   Om en kavallerichock inte lyckades avgöra striden eller om riddaren blev avkastad från sin häst,

   fortsatte han striden till fots eller i närstrid från hästrygg. Närstriden innebar användning av kortare

   vapen som svärd, yxor, eller ibland klubbor (tränade vapen för att krossa rustning).

   • Svärdsstrid: Svärd var riddarens primära vapen i närstrid, där han antingen försökte hugga

   motståndaren eller hitta svagheter i rustningen för att sticka. Striden kunde bli mycket

   brutal, särskilt när riddare möttes ansikte mot ansikte och försökte slå undan varandras

   försvar med styrka och teknik.

   • Sköld och rustning i försvar: Riddarens sköld och rustning spelade en avgörande roll i

   försvar. Skölden kunde avvärja fiendens hugg, medan den tunga rustningen skyddade mot

   nästan alla attacker, vilket gjorde riddarna till extremt svåra motståndare att besegra i

   närstrid.

   4. Strid till fots

   Även om riddare främst var kavallerister, hände det ibland att de var tvungna att strida till fots,

   särskilt under belägringar eller om de blev avkastade från sina hästar. När de stred till fots använde

   de fortfarande sina svärd och stridsyxor, och deras rustningar gav dem en betydande fördel

   gentemot lättare rustade soldater.

   • Formationer och disciplin: Även om riddare var mest effektiva i individuella strider,

   började de under 1400-talet integreras mer i organiserade infanteriformationer, särskilt när

   tunga kavallerianfall blev mindre effektiva mot mer disciplinerade fotsoldater, som de

   schweiziska pikarna.5. Turneringar och träning

   Riddare var tränade från ung ålder i stridsteknik genom torneringar och vapenträning. Tornerspelen

   var ett sätt att finslipa deras skicklighet i att använda lans, svärd och sköld i en kontrollerad miljö.

   Dessa tävlingar hjälpte riddarna att förbättra sin stridsteknik och fysisk uthållighet, vilket var

   avgörande för deras framgång på slagfältet.

   6. Belägringar och fästningsstrider

   Riddare deltog också i belägringar, både som angripare och försvarare. De kunde delta i

   stormningar av fästningar genom att använda stegar, murbräckor och andra belägringsvapen, eller

   försvara murarna mot sådana attacker. Här var närstrid med svärd och armborst vanliga metoder för

   strid.

   7. Krigföringens utveckling

   Mot slutet av medeltiden började riddarnas traditionella stridssätt förlora sin dominans i och med

   utvecklingen av skjutvapen som armborst och tidiga musketer samt användandet av pikar och

   disciplinerat infanteri. Riddarna anpassade sig dock delvis till detta genom att delta i mer

   organiserade militära enheter och integrera sig i större härar snarare än att agera självständigt.

   Sammanfattning

   Riddarens stridsteknik var centrerad kring kavallerichocken med lans och svärd, där deras tunga

   rustning och kraftfulla hästar gav dem en stor fördel mot lättare rustade motståndare. De var tränade

   krigare som också deltog i närstrid och försvarade fästningar, och deras skicklighet i strid var ett

   resultat av år av träning och torneringar. Deras stridssätt förändrades dock gradvis i och med

   utvecklingen av nya vapen och taktiker under senmedeltiden.Garnisonssoldat 1500-talet

   En soldat under 1500-talet, särskilt under slutet av seklet, bar ofta en uniform eller dräkt som var

   praktisk och anpassad för den tidens stridsteknik och vapensystem. Soldaternas utseende varierade

   beroende på deras rang och vilken typ av enhet de tillhörde, men här är några generella drag för den

   typiske danska soldaten under denna tid:

   1. Huvudbonad

   • Hjälm: Vanligt förekommande var järnhjälmar eller stålhättor, som ofta hade en spetsig

   form, exempelvis ”Morion”-hjälmen, som hade en distinkt, uppåtböjd kant. Dessa hjälmar

   gav bra skydd mot slag och projektiler.

   • Fjädrar eller dekorationer: Höga officerare eller ädlingar kunde bära hjälmar dekorerade

   med fjädrar eller tyg för att visa sin status.

   2. Rustning

   • Bröstplåt: Många soldater, speciellt kavallerister, bar en bröstplåt av metall för att skydda

   överkroppen. Dessa rustningar var ofta enkla och praktiska, men kunde vara tyngre för

   bättre skydd.

   • Skulder- och benskydd: Vissa soldater, främst kavallerister eller tungt bepansrade enheter,

   bar skydd för axlar, armar och ben av plåt. Infanterister bar lättare rustning, ibland bestående

   av läder eller textil med metallförstärkningar.

   • Jackor och dubbelkragar: Många bar jackor av tjockt tyg, ofta förstärkta med

   metallbrickor eller lameller för extra skydd. Dubbelkragar (likt en väst) användes också,

   med läder- eller metallförstärkningar.

   3. Dräkt

   • Dublett: Soldater bar ofta en dubbelknäppt jacka eller dublett, vanligtvis av ull eller läder,

   som gav viss flexibilitet och rörlighet i strid. Dessa var ibland vadderade för extra skydd.

   • Byxor (hosor eller knäbyxor): Soldater hade ofta knälånga byxor (knäbyxor eller hosor),

   som bars med höga strumpor eller stövlar. Dessa kunde vara gjorda av ull eller läder.

   • Kappa eller mantel: Under kallare månader bar många soldater en mantel eller kappa, ofta

   gjord av ull, som skyddade dem mot vädret.

   4. Vapen

   • Långsvärd eller huggare: Många soldater var utrustade med svärd som sitt sidovapen.

   Huggare (kortare, tyngre svärd) var vanligt förekommande bland både infanteri och

   kavalleri.

   • Spjut, hillebard eller pik: Många danska infanterister bar långa spjut eller pikar, vilket var

   vanligt i tidens stridsteknik. Hillebarder, med sin yxformade spets, användes av vissa

   enheter.

   • Arkebuser och musköter: Vid slutet av 1500-talet blev skjutvapen vanligare, och många

   soldater bar arkebuser eller musköter som var tidiga former av gevär.5. Skor och stövlar

   • Låga skor eller stövlar: Soldater bar ofta kraftiga läderskor eller stövlar som var praktiska i

   både strid och marsch. Kavallerister bar högre stövlar för att skydda benen vid ridning.

   6. Färger och emblem

   • Uniformer och färger: Uniformering var inte standardiserad som den blev senare, men

   soldater från samma enhet eller region kunde ha liknande färger eller tygmärken för att

   identifiera sig. Ofta användes ljusa färger som rött, blått eller gult för att visa tillhörighet till

   olika adelsherrar eller arméer.

   • Flaggor och fanor: Soldater marscherade ofta under fanor som representerade sitt land eller

   sin herre.

   Den danske soldaten under 1500-talet var alltså rustad med en blandning av praktiska och

   skyddande kläder, anpassade för både strid och tuffa förhållanden, med vapen som var standard för

   perioden, och rustningar som var effektiva men fortfarande lätta nog för att tillåta rörlighet.Garnisonssoldat början av 1600-talet

   Under 1600-talets första hälft var Bohus fästning fortfarande Norsk men

   under danskt styre. År 1658 blev fästningen för första gången svensk vilket

   öppnade upp för de svenska Karolinernas intåg under 1600-talets andra

   hälft.

   Under 1600-talet förbättrades den militära organisationen genom olika

   inkallningssystem som under 1600-talet fick arméerna att expandera kraftigt.

   Ett exempel är det svenska indelningsverket som upprättades under

   perioden och som innebar att varje socken skulle förse staten med ett visst

   antal soldater. I samband med det kunde staten behålla många av sina

   militärförband även i fredstid. Allteftersom de militära enheterna blev mer

   permanenta så stärktes också förbandsmentaliteten, sammanhållningen och

   disciplinen bland trupperna. Under större delen av 1600-talet utgjordes

   emellertid fortfarande huvuddelen av arméerna av värvade trupper i form av

   utländska legosoldater.

   På grund av de nya arméernas storlek fördes krigen i jordbruksbebyggelse

   på slättlandet där kriget kunde föda sig självt.

   Vid mitten av 1600-talet började bajonetten tas i bruk och ersätta pikens roll

   på slagfältet. Musketerare behövde inte längre samverka med pikenerare på

   slagfältet för att få skydd i närstrid. Till följd av det förändrades också den

   taktiska slagordningen. Infanteriet kunde nu formeras i täta packade linjer,

   vanligtvis i bataljoner med två till tre mans djup, där alla soldater bar musköt

   med monterbar bajonett. Taktiken gick ut på att föra de breda leden av

   soldater så nära fienden som möjligt, för att därefter göra halt och skjuta en

   eller flera koncentrerade salvor.

   Truppernas eldgivning blev mer förödande desto närmare fienden de kom.

   När sedan motståndarnas linjer hamnat i oordning var tanken att man skulle

   genomföra ett samlat bajonettanfall för att splittra de fientliga leden och få

   dem att fly. När väl fienden var på flykten sattes ofta kavalleri in för att rida

   ner och fälla de skingrade trupperna som då var ett lätt byte.

   Taktiken med den täta formeringen hade också en defensiv sida eftersom

   man då, i likhet med föregående tiders packade infanteriformationer, lättare

   kunde slå tillbaks anfall från både infanteri och kavalleri.

   År 1630 var det en tid av intensiv krigföring, särskilt i Europa, där trettioåriga kriget

   rasade. Utrustningen för en soldat på den tiden varierade beroende på vilken typ

   av soldat det var (t.ex. musketör, pikener, eller kavalleri), men här är en allmän

   beskrivning av en fotsoldats (eller infanterist) utrustning under denna period:

   1. Vapen

   • Musköt: Musköten var den vanligaste eldvapen för infanterister. Den var ett

   långsamt laddande eldvapen, ofta med en lång pipmunstycke och anslutettill en tändhatt eller matchlås. Soldaten laddade den med krut och kulor (eller

   järnkulor). Musketerarna kämpade ofta i linje, och de behövde mycket övning

   för att ladda och avfyra snabbt i synk.

   • Pik: Pikener (pikeman) bar också en lång spjutliknande wapen, kallad pik,

   som var mellan 4 och 6 meter lång. Piken användes för att bekämpa

   angripande kavalleri och som ett stöd för att skydda musketörerna under

   strid.

   • Svärd eller sabel: Omkring detta år var svärd och sabel ofta en del av

   soldatens utrustning för närstrid, även om de inte användes lika ofta som

   eldvapen eller piken.

   2. Rustning

   • Bröstplåt: Den tunga rustningen som tidigare var vanlig började försvinna

   under 1600-talet, men vissa soldater, särskilt officerare eller tunga

   infanterister, kunde fortfarande ha en bröstplåt och hjälm. Rustningen var

   dock inte lika utbredd bland vanliga soldater, då man föredrog lättare och

   mer rörliga utrustningar.

   • Hjälm: Soldater bar ofta hjälmar av olika slag, inklusive den populära lobster-

   tail-hjälmen, som var en metallhjälm med en upphöjd bakdel för att skydda

   nacken. Den skyddade huvudet från slag, men var inte så tung som full

   rustning.

   • Pansarväst: Vissa soldater hade en lätt pansarväst, som var ett mindre

   skydd än bröstplåten och kunde vara tillverkad av stål eller järn, eller ibland

   läder.

   3. Uniform och kläder

   • Kläder: En soldats kläder bestod ofta av en enkel jacka och byxor, oftast i

   mörka färger som blått, rött eller grönt, beroende på arméns färger och

   regimentets standard. Det var inte ovanligt att soldater hade slitsna eller

   trasiga kläder på grund av krigets hårda krav.

   • Stövlar: Höga läderstövlar var vanliga, särskilt för fotfolk. De skyddade

   benen och gav bättre fäste i terrängen.

   • Bälte: Soldaten hade ett bälte för att hålla sitt svärd eller sabel, samt för att

   fästa en munstyckshållare för muskötens tändhatt.

   4. Utrustning för att ladda och underhålla vapen

   • Tändhatt och tändhattshållare: För soldater som använde matchlås eller

   tändhattssystem, behövde de ett system för att hålla tändhattarna (som var

   små metallhattar fyllda med krut) torra och lättillgängliga.

   • Krutväska: En liten väska där soldaten förvarade sitt krut för muskoten. Det

   var också vanligt att ha en liten metallskopa för att dosera rätt mängd krut.

   • Kulor: Metalkulor för musköt och pistoler. Soldaten hade ofta en bandolär

   (en slags bälte eller väst med fack) där han förvarade dessa kulor.

   • Tändlina eller matchtråd: För att kunna tända elden vid muskötens

   tändhattssystem behövdes en tändlina eller en smal tråd som var i ett

   brinnande tillstånd under strid.5. Mat- och vattenbehållare

   • Vattenflaska: En enkel läderflaska för att hålla vatten under långa marscher

   och strider.

   • Ransoner: Soldaten hade ofta en liten matration som bestod av torkat kött,

   bröd eller gröt.

   6. Tält och sovutrustning

   • Lätt tält: Eftersom soldater ofta var ute på fälttåg och inte hade tillgång till

   permanenta byggnader, behövde de ett lätt, bärbart tält för att kunna slå

   läger under natten. Ibland kunde det vara ett enkelt duk eller täckväv.

   • Sovsäck eller filtar: För att hålla sig varm under kalla nätter användes filtar

   eller enklare sovsäckar, ofta av grovt tyg eller läder.Garnisonssoldat 1700-talet

   En karolinersoldat på 1700-talet var en soldat i den svenska armén under

   stormaktstiden. Karolinerna var kända för sin disciplin, uthållighet och

   stridsförmåga.

   Soldaterna levde under hårda förhållanden, ofta dåligt utrustade och utsatta för

   extrema väderförhållanden, särskilt under de berömda fälttågen i Ryssland och

   Norge. Trots detta var karolinerna starkt troende, lojala mot kung Karl XII och såg

   sig själva som Guds krigare.

   Många av karolinersoldaterna rekryterades genom indelningsverket, ett system där

   bönderna bidrog med soldater och försörjde dem under fredstid.

   Efter Sveriges nederlag 1721 upplöstes karolinerarmén, och många soldater fick

   återvända till civilt liv, ofta till ett liv i fattigdom.

   Karolinersoldaterna utvecklade en särskild stridsteknik som var både modig och

   aggressiv, utformad för att maximera chansen att snabbt bryta fiendens linjer och

   vinna slaget genom överraskande och kraftfulla anfall. Denna stridsmetod kallades

   ofta för ”gudsförtröstan och bajonett” eftersom den betonade närstrid och ett

   starkt mod hos soldaterna.

   1. Karolinernas anfallstaktik

   Karolinernas huvudsakliga strategi var att snabbt närma sig fienden med

   musköteld och sedan anfalla i närstrid med bajonetter och värjor. Detta innebar en

   välkoreograferad och disciplinerad stridsform där timing och samordning var

   avgörande.

   Karolinerattacken (kallat ”Gå-på”)

   • Infanterianfall: I stället för att lita på långvariga muskötstrider som andra

   europeiska arméer vid denna tid, förlitade sig karolinerna på snabba och

   beslutsamma anfall. Anfallet började med att de avancerade i täta

   formationer, vanligtvis två led djupt.

   • Kortsiktig musköteld: Soldaterna sköt inte från långa avstånd utan kom så

   nära fienden som möjligt. De avfyrade oftast bara en eller två salvor på

   mycket nära håll (ca 30 meter eller närmare). Detta för att deras musköteld

   skulle ha maximal effekt, eftersom eldstrider på längre håll oftast var

   ineffektiva på grund av musköternas bristande precision.

   • Snabb övergång till bajonettangrepp: Efter att ha avlossat skott sprang de

   snabbt framåt mot fienden för att gå över till närstrid med bajonetter och

   värjor. Detta gjorde dem till en extremt aggressiv armé, där stridsmoralen och

   modet var avgörande.

   Nära strid med bajonett och värja

   • Närstridens betydelse: Karolinernas stridsteknik byggde mycket på att slå

   fienden i närstrid. Vid denna tid var bajonetten ett effektivt vapen för

   närstrider. Genom att anfalla i hög hastighet kunde karolinerna ofta

   överrumpla fienden och bryta deras linjer innan de hann återhämta sig.• Moralens kraft: Karolinerna hade ett starkt fokus på moral och disciplin.

   Genom att bibehålla täta led och snabbt trycka framåt visste de att en fiende

   som började vackla kunde besegras utan att behöva slåss mot hela deras

   styrka.

   Kavalleriets roll

   • Kavallerichocker: Karolinska kavalleriet var en annan avgörande komponent

   i arméns stridstaktik. De utförde kraftiga kavallerianfall i hög fart, där ryttarna

   stormade rakt in i fiendens linjer med värjor och pistoler. Kavalleriet

   användes ofta för att flankera eller bryta fiendens linjer när infanteriet hade

   engagerat fienden.

   • Drabantkårer: Elitförband som användes som en personlig livvakt för

   kungen eller högt uppsatta befälhavare. Dessa trupper var också mycket

   effektiva i strid.

   3. Försvarsstrategi

   • Strid i defensiva positioner: Karolinerna var också kapabla försvarare. När

   de behövde försvara sig intog de ofta positioner bakom naturliga hinder som

   kullar, åsar eller floder. Deras stridsmoral och disciplin gjorde att de kunde

   stå emot större fiendestyrkor under hårda belägringar eller försvarsstrider.

   • Fyrkantsformationen: När karolinerna mötte ett kavallerianfall från fienden

   formade de ofta en fyrkantsformation, där soldaterna ställde sig i en fyrkantig

   uppställning med gevären riktade utåt. Detta var en effektiv försvarsteknik

   mot kavalleri.

   4. Religiös övertygelse och moral

   • Religiös tro: Karolinersoldaternas stridsmod och envishet drevs ofta av en

   stark religiös övertygelse. De såg sig själva som utvalda av Gud och trodde

   att de stred för en rättfärdig sak, vilket bidrog till deras förmåga att stå fast i

   svåra strider, även mot överväldigande odds.

   5. Strid i svåra förhållanden

   • Vinterstrider: Karolinerna var vana att slåss under tuffa förhållanden, särskilt

   under det stora nordiska kriget. Under fälttåget i Norge och mot Ryssland

   stred de ofta i svår kyla och snö, vilket ställde stora krav på deras uthållighet

   och disciplin.

   Sammanfattning:

   Karolinersoldaternas stridstaktik byggde på snabbt och beslutsamt anfall, nära

   samarbete i täta formationer, effektiv användning av bajonett och musköt, samt ett

   mycket starkt fokus på moral och disciplin. Genom att kombinera dessa faktorer

   lyckades de ofta överraska och slå fiender som var numerärt överlägsna, vilket

   gjorde dem till en av de mest fruktade och framgångsrika arméerna under sin tid.Karolinersoldaternas utrustning var enkel men funktionell och speglade den

   svenska arméns fokus på rörlighet och effektivitet i strid under 1600- och 1700-

   talen. Här är en beskrivning av deras huvudsakliga utrustning:

   Uniform:

   • Rocken: Den karakteristiska blå uniformen, ofta kallad ”karolinerrocken”,

   hade gula uppslag och kragar. Den var gjord av kraftigt ylle, utformad för att

   tåla kalla och hårda klimat.

   Byxor: Vanligtvis av vadmal eller kraftigt tyg, ofta i matchande färg till rocken.

   Under vintertid användes tjockare kläder eller päls för extra skydd mot kylan.

   Skor och strumpor: Läderstövlar eller låga skor, beroende på tillgång och klimat,

   ofta med spännen. Strumpor var av ylle, och många soldater fick tillverka egna

   skor när armén led brist på utrustning.

   Huvudbonad: Den vanligaste huvudbonaden var en trekantig hatt (tricorne) i svart

   filt eller läder. Vissa soldater, särskilt grenadjärer, kunde bära högre hattar eller

   mössor.

   Musköt: Huvudvapnet för karolinernas infanteri var flintlåsmusköten. Den var lång

   och vägde ungefär 5–6 kg. Den hade ett bajonettfäste, så soldaterna kunde sätta

   på en bajonett för närstrid. soldaterna bar ofta en skjutladdningsväska med krut

   och kulor.

   Bajonett: En trekantig bajonett användes för närstrid, vilket var vanligt i

   karolinerarméns taktik att storma fienden i täta formationer.

   Värja: En kortare värja eller sabel användes av officerare och kavallerister. Soldater

   till fots kunde ibland ha enklare värjor för självförsvar.

   Pik: Äldre karoliner i början av 1700-talet kunde ha använt pikar, långa

   spjutliknande vapen, men detta fasades snart ut till förmån för musköter och

   bajonetter.

   Pistoler: Officerare och kavallerister bar också ofta flintlåspistoler.

   Harnesk (kroppsskydd): Tidiga karolinersoldater, främst kavallerister, bar ibland

   ett enkelt bröstharnesk (ofta i form av en ”kürass”), men detta försvann gradvis

   under 1700-talet då skjutvapen blev mer effektiva.

   Övrig utrustning:

   • Patronväska: En läderväska som hängdes över axeln och innehöll

   papperpatroner med krut och kulor.

   • Kruthorn eller krutflaska: Användes för att förvara krut till musköten och

   hölls noggrant förseglad för att undvika fukt och explosioner. Var ofta av

   mässing eller trä.

   • Huggare (kortsvärd): Ett kortare svärd som användes av soldater som ett

   sekundärt vapen vid närstrid.

   • Mantel: En yllekappa som soldaten kunde bära som skydd mot kyla och

   regn.

   • Ryggsäck och ränsel: Soldaterna hade ofta en enkel ryggsäck för att bära

   mat, personliga tillhörigheter och extra kläder. Denna kunde även innehålla

   ammunition och andra nödvändigheter.• Matskål och kopp: Soldaterna bar ofta med sig enkla trä- eller tennskålar

   för mat samt koppar för dryck.

   • Slagsvärd eller yxa: Vissa karoliner bar också en yxa eller slagsvärd, särskilt

   när de behövde hugga ved eller utföra andra praktiska sysslor i fält.

   Denna utrustning gav karolinersoldaterna både offensiv kapacitet och

   anpassningsförmåga i fält, vilket gjorde dem till en av de mest effektiva stridande

   styrkorna under sin tid, särskilt i Karl XII:s kampanjer.

Engelska

Most of Bohus Fortress’s belongings that remain today are scattered across West Sweden, Norway, and Denmark. The objects displayed here in the showcase are items that have been found either inside the fortress or in the surrounding ground. Over the years, hundreds of discoveries have been made. Most of the finds consist of ceramics, glass, iron, skeletal remains (mostly from animals), and fragments of cannonballs.

The finds you see here include:

• A skull, a jawbone, and an ox horn. The tooth displayed is likely also from a bovine animal.

• Two smaller skeletal fragments that are parts of a human skull.

• Small pieces of colored brick and ceramics that are remnants of wall decorations.

• A boat hook, which was probably used as a weapon since there are traces of blood on it.

• Fragments of cannonballs.

Kristian IV och Kirsten Munch

Kristian IV (1577–1648) var kung av Danmark och Norge mellan 1588 och 1648 och är den längst regerande monarken i Danmarks historia. Han tillträdde tronen vid endast 11 års ålder, med en

förmyndarregering som styrde fram till 1596. Han ägnade sig med stor iver åt regeringsärenden, särskilt försvarspolitik, slottsbyggande och Norges utveckling. Under sin regeringstid genomförde han en affärsmässig ekonomisk politik och grundade flera handelskompanier, inklusive det isländska och ostindiska. Han annekterade kolonin Trankebar 1616.

Militärt sett försökte Kristian IV stärka Danmarks makt i Norden och utmana Sverige, men mötte flera nederlag. Kalmarkriget (1611–1613) ledde till få framgångar, och hans inblandning i Trettioåriga kriget resulterade i stora förluster, inklusive en period av ockupation och plundring i Jylland. Hans utrikespolitik riktade sig mot att hindra Sveriges expansion i Tyskland, men kriget mot Sverige 1643–45 blev ett katastrofalt nederlag som försvagade Danmarks dominans i Norden. Under ett sjöslag mot svenskarna 1644 förlorade han synen på ett öga.

Trots de militära misslyckandena anses hans regeringstid som en guldålder för Danmark, tack vare hans byggnadsprojekt. Han grundade städer som Kristianstad, Christianshavn och Kristianopel, och hans arkitektoniska arv syns tydligt i Köpenhamn genom byggnader som Börsen, Rosenborgs slott och Rundetårn.

Familjemässigt fick Kristian IV totalt 23 barn från två äktenskap och flera förhållanden. Hans första äktenskap med Anna Katarina av Brandenburg gav honom sex barn, inklusive hans efterträdare Fredrik III. Hans andra, morganatiska äktenskap med Kirsten Munk resulterade i tolv barn, men slutade i skilsmässa efter anklagelser om otrohet.

Kirsten Munch var en kvinna som, genom sitt förhållande med Kristian IV, kom att spela en viktig roll i hans liv. Hon var dotter till den mäktige adelsmannen Tyge Munch och var en av flera kvinnor som hade en nära relation med kungen. De fick flera barn tillsammans, och även om deras förhållande aldrig var formellt erkänd som ett äktenskap, hade Kirsten Munch en stor inverkan på Kristian IV:s liv och kanske även hans politiska beslut. Hon levde ett tillbakadraget liv i

jämförelse med andra kungliga älskarinnor, men var en viktig del av kungens privata sfär.
Deras förhållande, och särskilt deras gemensamma barn, blev ett ämne för samtal under och efter Kristian IV:s regeringstid. Det är känt att kungen inte alltid behandlade sina älskarinnor eller deras barn med samma respekt som hans legitima familj, men han hade också stor omtanke om dem, vilket var tydligt i hans privata handlingar. Sammanfattningsvis var Kristian IV en dynamisk och inflytelserik regent som satte sin prägel på sin tids Skandinavien, medan Kirsten Munch var en kvinna som genom sitt förhållande med honom också bidrog till hans liv, även om deras relation inte formellt erkändes.